Kära Politiker!

Ja så börjar jag min inbjudan till ett kommande möte i vår. Möte riktar sig till politikerna där jag tillsammans med andra ska prata, diskutera, ställa frågor när det gäller den bristande hjälpen till våra barn och ungdomar runt omkring i kommunerna.

Jag upplever, som jobbar och lyssna på många föräldrar som sliter och kämpa med hjälp utan resultat. Så många föräldrar som jobbar så hårt att de till slut inte orkar med och gå i väggen. Är det rätt? Det är hjälpen i skolorna där barn och ungdomar mår dåligt, hur ska skolan få hjälp med det? Föräldrar, hur ska de få hjälp när inte BUP kan ta emot dem pga. långa vänte köer? Hur ska man allmänt veta vad för hjälp det finns för sitt barn? Det finns inte tillräckligt med kuratorer på skolorna. Hur ska vi göra? Detta vill i alla fall jag har svar på från politikerna, för våra barn mår inte bra och det kommer vara vi som får ta hand om dem när de blir stora, inte tvärtom!

Förra vecka skrev jag min krönika mer om hur jag tänker

Så jag önskar er alla välkomna att höra av er till mig Kontakta mig här om ert parti är intresserad av att delta eller om du som vanlig medborgare också vill komma.

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

På väg mot en föreläsning.

Sitter i skrivande stund på tåget mot Kalmar för att föreläsa genom Smålandsidrotten för KSS. Känns spännande och väldigt roligt att få komma i väg igen och föreläsa. Jag har haft ett litet uppehåll då jag har valt att fokusera på annat.

Mer info om föreläsningen kommer.

I dag kom veckans krönika av mig i Magazinet. Lite nervös över den faktiskt med tanke på att jag riktar skarp kritik mot kommunerna runt omkring och de väldigt svaga satsningen de gör för att hjälpa våra barn och unga.

Läs den gärna http://www.e-pages.dk/magazinet/284/html5/ och på sidan 18 hittar ni min krönika.

  1. Kram Lisa
Lämna kommentar Dela inlägget:

Biljetter – Jag hatar dig!

Jag ska äntligen föreläsa i Växjö, föreläsa om mig och min resa genom livet till där jag är i dag. Resan som går från en söndrig 15-åring som nyss hade blivit nersparkad till en tre barns mamma som lever med en ångest och där resan tar er med på en berg-och dalbana genom mitt liv.

Men föreläsning där jag ska blotta mig själv men också där ni får med er råd och verktyg. Men också hur ni prata med era barn när det kommer till psykisk ohälsa för faktum är att den psykiska ohälsan ökar hos våra ungdomar.  Varför?

Välkomna till aulan på Katedral i Växjö den 18/1 17.45 – 20

Biljetter kostar 150kr/person, jobbar du i skolan 100kr/person och är man under 15 år går man in gratis!

Jag bjuder på fika så meddelar i er anmälan om ni har någon allergi.

I anmälan skriver ni hur många ni är, namn och visar sedan upp biljetten när ni kommer (ni får biljetten skickad till er mail) betala mes fördel med swich eller kontant på plats men helst swich. Betalningen och anmälan är bindande.

Skicka er anmälan hit Kontakta mig här där ni hittar min maildress eller kopiera in Mobbningnejtack@gmail.com

Dela dela dela så hoppas jag att vi ses

Välkomma

Kram Lisa 

Lämna kommentar Dela inlägget:

hur ska jag bara få livet att gå ihop?

I dag var det dag för ytterligare en krönika att komma ut i Magazinet. Denna gången handlar krönikan om det svåra samtalet. Hur pratar man med sitt barn om svåra och tuffa saker i livet?

Här kan du läsa krönikan, sidan 16

http://www.e-pages.dk/magazinet/282/

Även om jag älskar mitt jobb så undrar jag hur jag bara ska få tiden att räcka till allt man vill göra? Eller kanske inte så mycket tiden utan orken! Att sitta på sin lediga dag och jobba skulle väll vara optimalt? Men nej inte alls, för då är jag så trött och slut på energi så istället kommer energin när jag är på mitt andra jobb. Då kommer idéerna, lusten och energin men då kan jag ju inte för då jobbar jag med annat. Vilket dilemma jag har, eller hur?

Men jag är envis och jag ska få ihop både min barnbok och min självbiografi, jag ska ordna med min webbaserade tidning, jag ska komma ut på fler föreläsningar, jag ska och vill komma i gång med podden igen…jag ska bara….hitta orken!

Men visst är det så att viljan tar en långt, eller hur? Och det är viljan jag oftast gå efter för vill jag så kan jag också.

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

En nyhet!

Att som egen företagare är det inte alltid så enkelt när det kommer till att hitta rätt sätt att marknadsför sig på eller att sprida sitt arbete och det jag gör. Det har många gånger varit en kamp och mycket slit att bara komma hit där jag är i dag.

Nu har jag kommit dit där jag tänker att modernisera mig lite och har därför skaffat

NYHETSBREV 😊

tjoho

Så om ni önska få veta vad jag håller på mig men i kortare version, lättare att hitta till min blogg och till min krönika och lite råd och verktyg skicka mig HEJ till min mail

Mobbningnejtack@gmail.com

Kram Lisa 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Att våga utmana sig själv!

I morse tänkte jag verkligen att jag skulle försöka mig på att utmana mig själv, eller rättare sagt – utmana min ångest.

Jag är alltid en ständig tidspessimist, hatar att komma för sent och kommer hellre 30 minuter innan. När jag ska då i väg för att jobba är det ännu värre, för börjar jag 07.30 så börjar jag 07.30 även om mina fina kollegor aldrig skulle säga något om jag kommer 10 minuter sen. Inte för att jag är stressad, för där har jag koll på det mest (eller inte!) utan det har med tiden. Inte komma för sent till fritids, inte komma för sent till jobbet, inte komma för sent hem! Super jobbigt!

Men…

…i dag utmanade jag mig själv, jag skulle intala mig själv att vara lugn (efter att jag hade tagit mina ångestmediciner) och att ingen kommer att halshugga mig om jag blir sen till jobbet.

Jo då det gick bra, tills jag satte mig i bilen. Vanligtvis siter jag i bilen 06.55 men nu var klockan 07.10 och genast blev jag orolig och stirrade upp mig. Men jag öste på med musik och ignorerade ångest som kom krympandes inom mig och ja jag kom till jobbet 10 minuter sen och jag överlevde!

I bland måste man våga att utmana sig själv, även om det är läskigt och jobbigt! Jag har sedan jag fick ångest intalat mig själv att det är inte ångesten som ska vinna över mig utan det är jag som ska vinna över ångesten och i dag besegrade jag den ordentligt.

Ha en fin fredag

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Jag – en trasig själ!

God morgon på er alla!

Jag har inlägg på min gamla blogg där jag har skrivit om mig själv, om min ångest och om min vardag som jag vill dela med mig även här.

 

Jag har vissa inlägg som jag har skrivit, eller varit på väg att skriva men ångrat mig och raderat allt. De inläggen tar emot på ett speciellt sätt, den visar min nakna sanning om vem jag verkligen är eller rättare sagt – vem jag har varit.

Även om jag skriver öppet om mig och min psykiska ohälsa och vad jag har varit med om, så visar jag bara en bråkdel utåt sätt. Jag kan vara bra på att skriva och berätta, men att sedan prata om det är skitjobbigt. Det är som om jag måste vara beredd och redo när den frågan kommer för att öppna mig lika mycket då som när jag skriver. En annan sak är när jag föreläser, då vet jag precis vad jag ska säga, för då är jag redo!!

I den boken som jag skriver öppnar jag upp mig otroligt mycket, mycket mer än vad jag skriver om här på bloggen och på Instagram. Där blotta jag mig ännu mer och det är det som gör mig så rädd. Rädd för att berätta sanningen om mina tankar som jag har haft om mig själv och de tankar som sitter kvar fortfarande i mig som ett inristat ärr. Men jag är rädd för att sanningen ska komma fram och erkänna att jag har ljugit. Jag har inte bara ljugit för min familj, vänner, kollegor utan främst för mig själv.

Jag har ljugit för alla – t.o.m. för läkaren har jag ljugit!

Men jag orkar inte berätta hur mycket de orden satte sig i huvudet på mig och som är som ett eko som upprepas ofta och där och då sjunker både mitt självförtroende och självkänslan.

Hora, idiot, äckel, mongo, dum i huvudet, fet, ful, hatar dig, ska slå dig, ska döda dig, trög…orden upprepas gång på gång.

Att inte bara få höra orden utan få dem nerklottrade på mina kläder fick mig att tro på dem ännu mer. Jag var allt det som de sa!

Jag blev hånad, skrattad åt, utfryst, osynlig, sparkad, slagen, knuffad, hotad, livrädd, ledsen, arg, förbannad…men främst blev jag INGEN!

Detta är som sagt en bråkdel av vad som hände mig och det gör ont varje gång kriver om det. Jag bli påmind varje jävla dag om min mobbning då jag blev misshandlad så svårt att jag lever med en kronisk ryggskada i dag.

Jävla skit! Varför just jag? Varför just någon?

De svåra och jobbiga inläggen vet jag inte om jag kommer att publicera eller om jag väljer att vänta med allt till boken som ni får läsa. Men just nu orkar jag inte. Jag ska vara mamma, vän, dotter, syster, kollega och fru!

Jag ska vara förebild, stark, modig. Jag är KRIGAR-MAMMAN med stort K!

Ingen vet, ingen utom min man! Men han är den som räddade mitt liv då 16 år. Han är den som jag känner tryggheten i, han är min krigare, min sköld och min hjälte. Han fattar inte, men jag gör! Utan han så hade jag inte funnits i dag. Utan han hade vi inte haft tre underbara barn. Då hade inte jag varit jag!

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Vi tar vårt ansvar som förälder

De sociala medierna har blivit överrösta med haschtaggen #metoo där kvinnor berättat om sina berättelse kring sexuella ofredande, även jag här i ett tidigare inlägg. Jag mår illa när jag läser vad alla kvinnor har fått stå ut med, allt i från nyp i rumpan till våldtäckt. Allt i från uteställen, till skolan, till arbetsplatser. Allt i från kollegor, killar på krogen, chefen till främmande män ute på gatan.

I mitt arbete försöker jag att sprida kunskap kring hur vi ska kunna få våra barn att känna sig trygga i den miljön där de befinner sig i och på olika arenor. Jag föreläser hur viktigta vi vuxna ska vara för våra barn, vikten att ta vårt ansvar för våra barn och givetvis över oss själva. Det förekommer mobbning långt innan barnen börjar i skolan och långt upp i vuxen ålder. Den psykiska ohälsan öka bland våra ungdomar och nu detta med att så många tjejer/kvinnor har blivit sexuellt trakasserade på olika sätt.

Tryggheten försvinner, tilliten försvinner, förtroendet, närheten, kärleken, ömheten försvinner!

Hur ska vi göra då?

Den frågan är för stor för att kunna svara på så här men det vi alla kan hjälpas åt med när det gäller förebyggandet av sexuellt våld och ofredande är att

1. Var en god förebild, både ditt sätt hur du prata och tilltala folk ( i detta fall tjejer/kvinnor)men också hur du beter dig kring andra

2. Prata med ditt barn! Prata med din dotter om vikten kring ”din kropp är din kropp och ingen annans” Att ingen ska få kränka dig och din kropp och din värdighet. Att ingen ska ta bort din trygghet kring din kropp. Prata med din son om att ett NEJ är alltid ett NEJ! Prata om vad sexuella trakasserier är och vad det betyder. Att kalla någon för könsord eller h-ordet är också en sexuell trakasseri. Prata om känslorna, om konsekvenserna, prata om hur det kan påverka en tjej/kvinna om hon blir utnyttjad mot sin vilja.

3. Förklara vad man ska göra om något av ovanstående händer. Vad ska en pojke göra om han har ofredat en tjej? Vad ska en tjej göra om hon har blivit ofredad?

Jag ska ta mitt ansvar som förälder och prata med mina pojkar om vikten kring att man göra ALDRIG något mot någon om personen själv inte vill och är med på det.

Vi måste visa våra barn att det ska vara tryggt på alla platser och arenor utan att man ska känna sig otrygg eller undviker ställen bara för att man är rädd. Vi ska visa våran barn att kärlek om närheten är något vackert och något som vi alla behöver, men då på rätt grunder.

Ha nu en fin fredag

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Får min röst hörd

Jag har under en tid skrivit krönikor i den lokala tidningen Magazinet. Jag vill genom mitt arbete mot mobbning och psykisk ohälsa göra min röst ännu mer hörd för att dela med mig av mina egna tankar och om mig själv när det kommer till dessa ämnena. Varannan vecka kommer en krönika av mig och de andra krönikorna kan ni läsa på min gamla blogg http://Nouw.com/Mobbningnejtack

Men veckans krönika kan ni läsa via denna länken

http://www.e-pages.dk/magazinet/280/

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

#metoo

Det har cirkulerats på de sociala medierna kring haschtaggen #metoo där kvinnor har vågat berätta om de sexuella trakasserier de har fått möta på olika sätt och platser. Allt ifrån tafsande på disco golvet till sexuella könsord skrikande efter sig till våldtäkt! Fruktansvärt att läsa hur många det är att läsa hur många det verkligen är som har upplevt detta.

Likaså jag!

Jag har varit öppen om mycket i mitt liv men detta är något som endast min man vetat om. Det har säkert påverkat mig mycket samtidigt som jag har förträngt det och inte trott att de skulle finnas så starka minnen kvar efter den kvällen för 20 år sedan.

Nej, jag blev aldrig våldtagen men det var nära och det räcker för mig för att det ska sitta i minnet. Det är första gången jag öppnar mig men nu är det dags!

För 20 år sedan var jag 16 år, skulle börja gymnasiet och hade blivit utsatt för grov mobbning under mina tre år på högstadiet så jag var skör, och så trasig! Sommaren tillbringade jag i vårt paradis Halmstad där jag och mina kompisar tillbringade mycket av sin tid tillsammans bl.a att gå på disco och vi hade så roligt. Men jag förträngde allt det jobbiga som jag just då bar på. Jag hade ofta självmordstankar. Tittade ofta ut mot havet och tänkte på om hur jag ska avsluta mitt liv på bästa sätt. Jag hade anorexia, åt inget, svalt mig själv, gömde mig för att ingen annan skulle komma in genom min fasad som jag hade byggt upp och som jag på något sätt trivdes med! Att vara i Halmstad var min fristad, där jag inte behövde möta några ”hemifrån”. Där kunde jag må bra och andas…trodde jag!

En kväll höll jag och mina kompisar som vanligt till på discot i Tylösand och dansade och hade super roligt. 

Träffade en kille som jag tidigare hade pratat med och vi sa att vi kunde gå ut och sätta oss för att prata vidare då vi inte kunde höra vad vi pratade om inne på discot pga den höga musiken. Vi gick ut i en av sanddynerna och började prata om allt! Jag kände verkligen att han lyssnade tills han helt plötsligt lade handen på mitt lår och jag tog bort hans hand för att göra första markeringen att jag vill inte. Han gav sig inte, han försökte att pussa mig men jag ryggade bakåt för andra gången markera att NEJ jag vill inte. Då tog han tag i mig, lade mig ner och ja…försökte att komma till. Trots mitt trasiga jag, beslöt jag mig för att inte en gång till som någon ska bestämma över mig så jag skrek till (och jag kan skrika) jag skrek så högt att två killar som stod nedanför sanddynan hörde mitt skrek och kom, slet killen av min tunna sköra slitna ätstörda kropp och ”slängde i väg honom” 

Där svartnade för mig, här får jag en blackout. Kommer inte ihåg någonting efter det! Förmodligen chocken som kom men jag vet att de två killarna hjälpte mig och jag är evigt tacksam. 

Jag kom hem, pappa hämtade mig som vanligt på cykeln. Jag cyklade hem, hur vet jag inte men hem kom jag. Jag kommer inte ihåg om jag pratade något med pappa under cykelturen. Men jag kom hem, hade inte blivit våldtagen men minnena fanns där på hur nära det var om inte de killarna hade kommit och att jag orkade skrika. 

Hur har detta då påverkat mig efter det? Säkert mer än vad jag tro men givetvis första gången jag skulle ha sex var det jobbigt. Efter händelsen i Halmstad för 20 år sedan träffade jag min man som hade ett hjärta av guld. För han berättade jag allt för och han hade förståelse för allt. Sexet tog tid men han lugnade mig på ett sådant sätt som ingen hade gjort tidigare och det underlättade närheten.

Min berättelse kring haschtaggen #metoo och jag skäms inte för att berätta om den. Ingen ska behöva utstå det jag eller någon annan kvinna behövt göra.

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget: