Det har cirkulerats på de sociala medierna kring haschtaggen #metoo där kvinnor har vågat berätta om de sexuella trakasserier de har fått möta på olika sätt och platser. Allt ifrån tafsande på disco golvet till sexuella könsord skrikande efter sig till våldtäkt! Fruktansvärt att läsa hur många det är att läsa hur många det verkligen är som har upplevt detta.

Likaså jag!

Jag har varit öppen om mycket i mitt liv men detta är något som endast min man vetat om. Det har säkert påverkat mig mycket samtidigt som jag har förträngt det och inte trott att de skulle finnas så starka minnen kvar efter den kvällen för 20 år sedan.

Nej, jag blev aldrig våldtagen men det var nära och det räcker för mig för att det ska sitta i minnet. Det är första gången jag öppnar mig men nu är det dags!

För 20 år sedan var jag 16 år, skulle börja gymnasiet och hade blivit utsatt för grov mobbning under mina tre år på högstadiet så jag var skör, och så trasig! Sommaren tillbringade jag i vårt paradis Halmstad där jag och mina kompisar tillbringade mycket av sin tid tillsammans bl.a att gå på disco och vi hade så roligt. Men jag förträngde allt det jobbiga som jag just då bar på. Jag hade ofta självmordstankar. Tittade ofta ut mot havet och tänkte på om hur jag ska avsluta mitt liv på bästa sätt. Jag hade anorexia, åt inget, svalt mig själv, gömde mig för att ingen annan skulle komma in genom min fasad som jag hade byggt upp och som jag på något sätt trivdes med! Att vara i Halmstad var min fristad, där jag inte behövde möta några “hemifrån”. Där kunde jag må bra och andas…trodde jag!

En kväll höll jag och mina kompisar som vanligt till på discot i Tylösand och dansade och hade super roligt. 

Träffade en kille som jag tidigare hade pratat med och vi sa att vi kunde gå ut och sätta oss för att prata vidare då vi inte kunde höra vad vi pratade om inne på discot pga den höga musiken. Vi gick ut i en av sanddynerna och började prata om allt! Jag kände verkligen att han lyssnade tills han helt plötsligt lade handen på mitt lår och jag tog bort hans hand för att göra första markeringen att jag vill inte. Han gav sig inte, han försökte att pussa mig men jag ryggade bakåt för andra gången markera att NEJ jag vill inte. Då tog han tag i mig, lade mig ner och ja…försökte att komma till. Trots mitt trasiga jag, beslöt jag mig för att inte en gång till som någon ska bestämma över mig så jag skrek till (och jag kan skrika) jag skrek så högt att två killar som stod nedanför sanddynan hörde mitt skrek och kom, slet killen av min tunna sköra slitna ätstörda kropp och “slängde i väg honom” 

Där svartnade för mig, här får jag en blackout. Kommer inte ihåg någonting efter det! Förmodligen chocken som kom men jag vet att de två killarna hjälpte mig och jag är evigt tacksam. 

Jag kom hem, pappa hämtade mig som vanligt på cykeln. Jag cyklade hem, hur vet jag inte men hem kom jag. Jag kommer inte ihåg om jag pratade något med pappa under cykelturen. Men jag kom hem, hade inte blivit våldtagen men minnena fanns där på hur nära det var om inte de killarna hade kommit och att jag orkade skrika. 

Hur har detta då påverkat mig efter det? Säkert mer än vad jag tro men givetvis första gången jag skulle ha sex var det jobbigt. Efter händelsen i Halmstad för 20 år sedan träffade jag min man som hade ett hjärta av guld. För han berättade jag allt för och han hade förståelse för allt. Sexet tog tid men han lugnade mig på ett sådant sätt som ingen hade gjort tidigare och det underlättade närheten.

Min berättelse kring haschtaggen #metoo och jag skäms inte för att berätta om den. Ingen ska behöva utstå det jag eller någon annan kvinna behövt göra.

Kram Lisa

God morgon!

Är hemma i dag och är “föräldraledig” dvs hemma med denna lilla godingen

Detta är Charlie, vår 11 veckor Dansk-svensk gårdshund.

Tänkte passa på att svara på lite mail, blogga, ja arbeta lite så får vi se hur det går med det! Lillhönan kom hem i går och hade stukat foten och har rejält ont i dag och som grädden på moset skulle hon vaccineras i dag också!

I helgen var jag och min man i Stockholm för att kolla på Johan Glans och wow säger jag bara! Så bra det var. Hade tänkt att bjuda på lite bilder från helgen.

Vi tog flyget upp vilket var så skönt! Att resa med en ångestpåslag är tufft så sitta där jämte min hjälte kändes skönt!

Super cool bild med tanke på att du aldrig ser själva propellern förutom nu när jag skulle ta en bild på fluff-molnen!

Jag kan ju bara inte låta bli att lägga upp denna bild! Min man Christian jobbar på Växjö flygplats där hans arbetskompisar jobbade just när vi skulle flyga upp i lördags, som då givetvis skulle skoja med Christian. Så…så här såg hans väska ut när vi tog väskan från bandet på Bromma!

Vi bodde på Clarington på söder och väl på hotellrummet korkade vi upp skumpan. Tog det lungt och gjorde oss iordning då showen började redan vid 16

Showen ägde rum på hotell Rivalen och vi gick efter vi hade ätit där det fanns jätte mysig lounge med sköna soffor och god dricka 😁 Så där blev det lite dricka innan showen startade. Ja och han var super! Jag hade så ont i magen flera timmar efter för jag skrattade så mycket. Efter föreställningen gick vi och åt på Jensen, fantastisk god mat och vi hade verkligen tur med att få bord då vi inte hade bokat. Efter Maren gick vi tillbaka till hotellet och tog ytterligare några goda drinkar så när klockan var nio var vi super trötta och gick upp på rummet och somnade innan vi hann landa på kudden.

Dagen efter började givetvis med en god hotellfrukost sedan ut och fönstershoppa innan vi tog tunnelbanan och bussen ut till Bromma för att åka hemåt.

Ja denna helg var något som vi verkligen behövde. Hem till barnen och hunden där myser fortsatte. En helg helg ångest fri, något som sällan händer så jag njöt extra mycket.

Men tillbaka till vardagen. Fylld med ny energi och redo att jobba vidare.

Kram Lisa

Jag har jobbat som föreläsare i nästan fyra år och som företagare i tre år och jag älskar mitt jobb. Även om jag stöter på många hinder på vägen och att jag har fått jobbat och slitit för att komma dit jag är i dag. Motgångarna i mitt jobb har gjort att jag många gånger undrar varför jag lägger nästan all min energi på detta när man inte får de gensvaret som jag önskar. Men då har jag tänkt tillbaka på de människorna som har återkommit till mig och sagt “Tack Lisa, för all din hjälp med mig/mitt” och då fortsätter jag självklart.

Jag har gjort en hel del inom mitt arbete, inte bara föreläser, utan startat en podd som heter KRAMpodden, den ligger förnärvarande nere pga. strul med utrustningen som jag lånar av några andra. Synd och tråkigt för det var riktigt roligt, dels för att åka runt till alla och träffa nya människor och för höra deras berättelse. Är ni sugna får ni gärna lyssna på de avsnitten som ligger ute. Finns på min hemsidan http://mobbningnejtack.se eller på Soundcloud och Itunes/Podcast och heter som sagt KRAMpodden.

Att föreläsa är stort för mig och jag har fått förfrågan många gånger om det inte är jobbigt att upprepa sitt förflutna varje gång? Självklart känns det, men samtidigt är det lite som en terapi för mig som jag kan bearbeta det som har hänt. Även om jag lever med en kronisk ryggskada efter en misshandel kan jag många gånger blir ledsen över den smärtan som jag får genomleva, men här är det bara till att bita ihop!

Jag tänker aldrig ge upp och det ska inte ni heller!

Kram Lisa

Det är i motvind en drake lyfter