I särklass det jobbigaste inlägget jag har gjort någonsin är detta. Varför skriver jag ett så jobbigt inlägg för? För att alla ni som tvivlar på att det inte finns hjälp, att allt är grått och ljuset i tunneln är långt borta. Där jag visar er att jag är den hjälpande hands som sträcker ut den till dig som vill ha min hjälp. Precis som min man gjorde. Det finns hopp, för alla! I går firade jag och min man 20 år tillsammans. En dag som betyder mer för mig än vår bröllopsdag. Märkligt kanske men det är den dagen som jag firar livet också. Ja läs brevet jag skrev till min man i går så förstår ni…

”Jag är inte vacker utan jag är en trasig och sårad liten flicka. En flicka som är oskyddad och svag stått och väntat på hjälp. Jag är ful och äcklig. Jag tror inte att jag kommer att komma någonstans Jag tror inte ens att jag kommer att överleva. Jag vill inte överleva heller. Jag ville bara säga hej då och avsluta allt.

Jag är inte vacker utan jag har smink kletad över hela ansiktet. Jag har trötta ögon och blåmärken och rivmärken på kroppen. Jag finns men ändå finns jag inte. Jag syns men ändå ser ingen mig.

Fanns det någon som ens vill ha mig? Någon som tycker att jag är vacker?

Det du inte vet är att den 3 januari 1998 skulle vara min sista utgång innan jag avslutade allt. Jag hade allt planerat. Detta visste du aldrig. Men det blev istället början på ett nytt liv. 3 januari 2018 sitter jag här med den personen som den dagen för 20 år sedan sa ”Vad fin du är” en person som såg hela mig och inte bara mina trötta och röda ögon. Inte såg min trötta och sårade kropp. Som inte såg blåmärkena och ärren. Utan han såg mig. Jag hade ingen anledning längre att avsluta livet. Men denna dagen betyder alltid lite extra för mig. För jag fira livet.

I dag är jag vacker, för han har lärt mig det. I dag är jag lycklig för att han har gett mig lycka. I dag är jag trygg och säker från alla slag och sparkar för han står framför mig. I dag är jag älskad för han håller i min hand utan att jag ber om det.
Jag behöver inte skämmas över mig själv för att han har lärt mig att jag duger precis som jag är. Min kropp är inte som den en gång var men det pga av våra tre fina barn. Trots detta tvivlar jag på att jag fortfarande aldrig kan tro att du kan älska mig så som du gör. Jag har fortfarande ärr på kroppen som påminner om tiden för 20 år sedan. Bilderna när jag blundar över alla de misshandlingarna och övergreppet. Tårarna som rinner ner från kinden när ingen ser, för att jag skämma över den jag är.

Men i dag vågar jag leva, tack vare han.

Han är min man. Min trygghet, min klippa, min värme, min skydd min styrka.

3 januari 1998 skulle bli den sista dagen i mitt liv men blev början på ett nytt liv.

Älskar dig, Christian.”

Glöm aldrig hur värdefulla ni alla är

Kram Lisa