Jag är min egen Hjälte

Äntligen är den här!

Min alldeles egna bok. Min inspirationsbok som jag har valt att döpa till “Jag är min egen Hjälte”

Boken ska hjälpa dig att stärka ditt eget Jag, stärka ditt självförtroende och självkänsla.

Men du får också hjälp med hur du ska tänka på när du prata med ditt barn. Vad ska man säga? Ska man säga något överhuvudtaget? Vad ska man göra?

Boken kostar 199kr plus frakt och önskar ni köpa den som skickar ett mail till mobbningnejtack@gmail.com

Kram Lisa

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Möte med politikerna

Dagen då jag ska ha möte med våra politiker runt omkring i kommunerna närmar sig. Ett möte som kommer innehålla mycket fakta om hur det ser ut med den psykiska ohälsan i kommunerna i dag. Psykisk ohälsa ökar enormt bland våra ungdomar och på grund av det kommer dessa ungdomar har svårare att komma ut i arbetslivet, svårt med de sociala och svårt med skolan. Detta om inte insatserna stärks. Om inte vården blir bättre. Om inte vi utbilda lärare OCH föräldrar OCH barn kring vad psykisk ohälsa är och vad det innebär.

Jag träffar och pratar mycket med föräldrar som kämpar och strider för att deras barn ska må bra och få den vården de har rätt till. Jag träffar också lärare som vet om att barn hamnar mellan stolarna men resurserna räcker inte till, men också att de inte har tillräckligt med kunskap kring ämnet.

Den psykiska ohälsan är ett växande problem och jag kan inte längre sitta och läsa i tidningarna om vad som bör göras eller läsa fler mail från föräldrar sär deras ork snart är slut i krigandet för rätten att sina barn ska må bra.

Jag tänker agera och få svar från politikerna hur de tänker om framtiden för våra barn. Hur ser arbetet ut för deras parti? Vad tänker de lägga fokus på? Hur tänker de göra för att hjälpa dessa barn, anhöriga och skolpersonal?

Är ni intresserade av att medverka på mötet i morgon TORSDAG 1/3 mellan 18-20 så maila mig här. Mötet kommer att äga rum vid diakoncentrumet jämte Domkyrkan i salen som heter Sigfrid.

 

Välkomna!

Kram Lisa

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Avslutet som blev början på något nytt

I särklass det jobbigaste inlägget jag har gjort någonsin är detta. Varför skriver jag ett så jobbigt inlägg för? För att alla ni som tvivlar på att det inte finns hjälp, att allt är grått och ljuset i tunneln är långt borta. Där jag visar er att jag är den hjälpande hands som sträcker ut den till dig som vill ha min hjälp. Precis som min man gjorde. Det finns hopp, för alla! I går firade jag och min man 20 år tillsammans. En dag som betyder mer för mig än vår bröllopsdag. Märkligt kanske men det är den dagen som jag firar livet också. Ja läs brevet jag skrev till min man i går så förstår ni…

”Jag är inte vacker utan jag är en trasig och sårad liten flicka. En flicka som är oskyddad och svag stått och väntat på hjälp. Jag är ful och äcklig. Jag tror inte att jag kommer att komma någonstans Jag tror inte ens att jag kommer att överleva. Jag vill inte överleva heller. Jag ville bara säga hej då och avsluta allt.

Jag är inte vacker utan jag har smink kletad över hela ansiktet. Jag har trötta ögon och blåmärken och rivmärken på kroppen. Jag finns men ändå finns jag inte. Jag syns men ändå ser ingen mig.

Fanns det någon som ens vill ha mig? Någon som tycker att jag är vacker?

Det du inte vet är att den 3 januari 1998 skulle vara min sista utgång innan jag avslutade allt. Jag hade allt planerat. Detta visste du aldrig. Men det blev istället början på ett nytt liv. 3 januari 2018 sitter jag här med den personen som den dagen för 20 år sedan sa ”Vad fin du är” en person som såg hela mig och inte bara mina trötta och röda ögon. Inte såg min trötta och sårade kropp. Som inte såg blåmärkena och ärren. Utan han såg mig. Jag hade ingen anledning längre att avsluta livet. Men denna dagen betyder alltid lite extra för mig. För jag fira livet.

I dag är jag vacker, för han har lärt mig det. I dag är jag lycklig för att han har gett mig lycka. I dag är jag trygg och säker från alla slag och sparkar för han står framför mig. I dag är jag älskad för han håller i min hand utan att jag ber om det.
Jag behöver inte skämmas över mig själv för att han har lärt mig att jag duger precis som jag är. Min kropp är inte som den en gång var men det pga av våra tre fina barn. Trots detta tvivlar jag på att jag fortfarande aldrig kan tro att du kan älska mig så som du gör. Jag har fortfarande ärr på kroppen som påminner om tiden för 20 år sedan. Bilderna när jag blundar över alla de misshandlingarna och övergreppet. Tårarna som rinner ner från kinden när ingen ser, för att jag skämma över den jag är.

Men i dag vågar jag leva, tack vare han.

Han är min man. Min trygghet, min klippa, min värme, min skydd min styrka.

3 januari 1998 skulle bli den sista dagen i mitt liv men blev början på ett nytt liv.

Älskar dig, Christian.”

 

Glöm aldrig hur värdefulla ni alla är

Kram Lisa

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Välkommen 2018

Jag ska givetvis skriva ett välkomst brev till 2018. Egentligen har jag inte några direkta önskemål för 2018, eller…jo det har jag givetvis. Men bortsett från att jag inte vill ha en repris på 2017 vill jag har en frisk familj, bra skolgång för barnen och lycka men…

…kära 2018

Detta börjar vi med att fira 20 år i livet. Jag har visserligen levt i 36 år men mitt nya liv började för 20 år sedan pga min man (nytt inlägg om det under morgondagen) jag fira 20 år tillsammans med min man. Ser nu till 2018 att vi kommer att kunna leva tillsammans lika länge till.

Jag vill att du 2018 ska se till att det går bra för mig och mina föreläsningar under våren och att det blir fler. Låt 2018 blir det året där min son konfirmeras och kan ta sitt moppe-körkort. 2018 ska bli ett år där jag ska lära mig att sätta mig först och jag ska mår bra. Jag ska fortsätta gå till psykologen för att inte bara jag ska mår bra utan hela min familj.

Stå på dig och låt ingen sätta sig på dig.

Men snälla 2018 låt mig får fortsätta arbeta mot paykisk ohälsan och mobbning. Låt också det blir de året där vi öka acceptansen kring den psykiska ohälsan, då vi sprida mer kunskap kring den och då vi kan sätta stopp för mer mobbning. Året då sexuella trakasserier av olika slag minskar och där all kan få känna att man är lika värda oavsett kön, sexualitet, tro, hudfärg mm.

Året då vården för de som mår psykisk dåligt och behöver hjälp skärps.

Tack också för att du 2018 redan gjort en ny lag där det numera är olagligt med näthat av spridning av bilder och porr. Tack för det! Fortsätt så!

Ja 2018, jag hade inte så jättehöga krav utan mer självklarheter.

Mitt avskedsbrev 2017 kan du läsa här https://mobbningnejtack.maqt.se/2018/01/01/avskedsbrev-2017/

Åter igen

Gott Nytt År

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

Avskedsbrev 2017

Vid tolvslaget 2016 och det hade precis ringt in ett nytt år, 2017. Jag och min man sa där och då att 2017 kan inte bli värre och jobbigare än 2016 och nej det blev det inte heller men det var inte heller ett enkelt år. Därför har jag valt stt kalla detta inlägg för mitt avskedsbrev 2017. Mycket roligt har givetvis hänt men 2017 har varit i prövande år på många och olika sätt.

Året började bra, lungt och stillan men det räckte där för sen kommer smällen…mitt barn mådde inte bra i skolan och sa att han inte ville leva längre! Hela min/vår värld cirkulerade där och då att få han att mår bra igen  Krigarmamman tog över…igen…suck! Hela våren åkte jag mellan hemmet-skolan-jobbet-skolan på möte, möte, möte, samtal, planering.  Kuratorer, psykologer, lärare, rektorer och vi!

Efter den våren kändes det som om det inte gick att lita på någon som fanns runt omkring oss, och jag kände mig mer ensam än någonsin    Sommaren var så välkommen och det blev en sommar där vi tog hand om oss lite extra. Boosta och ger varandra extra kärlek och värme! Men det behövdes låååång tid att förbered vårt barn på skolan igen men det gick bra. Jag fick fortsätta på mitt älskade arbete där jag får vara jag utan några konstigheter. Min äldsta började i 8:an och började läsa till konfirmation, min andra pojke började 5:an och hönan 2:an. Min ångest fick jag arbetar otroligt hårt med under hösten och tillslut tog jag beslutet att börja gå till en psykolog vilket kändes och känns jätte bra. Jag påbörjade att utreda min värk som det inte är varken reumatism (vilket jag visste) och ingen artros…nu då? Fibro? Ja det hade förklarat en hel del isåfall. Men fortsättning följer…

Året 2017 slutade med ett uppspräckt diskbråck men jag är glad att lägga detta året bakom mig för nu vill jag tro att det vänder för oss. Föreläsningarna började att planeras in på nytt och den 18/1 ska jag till Växjö för att hålla den föreläsningen där min nakna sanning ska fram i ”Jag hatar dig” som jag kommer åka på en mini turné på under våren.

Så, 2017, tack för detta år men jag kommer inte sakna dig.

Kram Lisa

 

Mina bilder under 2017

Varit med i radion, skaffat lilla Charlie, börjat skriva krönikor för Magazinet/Vxonews, och mycket mer.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

God fortsättning!

Ja jag vet att min frånvaro har varit enorm här. Men just nu går jag igenom en fruktansvärt tuff period som jag hoppas ska vända när 2018 kommer. Jag gör nämligen en stor utredning på min värk jag har i kroppen. Det har testats för RA – negativt (puh skönt, och det visste jag redan), sedan för artros – nix inte det heller och nu Fibromyalgi – nästa vecka ska jag dit igen. Jag har under många år levt med värk men trott att det har varit arbetsrelaterat då jag har jobbat inom vården och inte varit jätte duktig (läs usel) på att träna. Men efter sommarens knockdown 2016 har jag känt mig mer och mer trött oavsett hur lugnt jag än tar det, och hur lite jag än försöker stressa så är jag ändå trött. Det hjälper liksom inte att sova eller vila. Jag vet att jag är otroligt känslig för lilla minsta stresspåslag och hur lättpåverkad jag är i mina känslor. Jag har ont, ont, ont heeeela tiden och aaaaaltid.

Så nu ska jag snart lägga 2017 bakom mig och se fram emot 2018- Nästa inlägg kommer handla om mitt avskedsbrev till 2017 och ett “Hej- och välkommen 2018”

God fortsättning

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kära Politiker!

Ja så börjar jag min inbjudan till ett kommande möte i vår. Möte riktar sig till politikerna där jag tillsammans med andra ska prata, diskutera, ställa frågor när det gäller den bristande hjälpen till våra barn och ungdomar runt omkring i kommunerna.

Jag upplever, som jobbar och lyssna på många föräldrar som sliter och kämpa med hjälp utan resultat. Så många föräldrar som jobbar så hårt att de till slut inte orkar med och gå i väggen. Är det rätt? Det är hjälpen i skolorna där barn och ungdomar mår dåligt, hur ska skolan få hjälp med det? Föräldrar, hur ska de få hjälp när inte BUP kan ta emot dem pga. långa vänte köer? Hur ska man allmänt veta vad för hjälp det finns för sitt barn? Det finns inte tillräckligt med kuratorer på skolorna. Hur ska vi göra? Detta vill i alla fall jag har svar på från politikerna, för våra barn mår inte bra och det kommer vara vi som får ta hand om dem när de blir stora, inte tvärtom!

Förra vecka skrev jag min krönika mer om hur jag tänker

Så jag önskar er alla välkomna att höra av er till mig Kontakta mig här om ert parti är intresserad av att delta eller om du som vanlig medborgare också vill komma.

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

På väg mot en föreläsning.

Sitter i skrivande stund på tåget mot Kalmar för att föreläsa genom Smålandsidrotten för KSS. Känns spännande och väldigt roligt att få komma i väg igen och föreläsa. Jag har haft ett litet uppehåll då jag har valt att fokusera på annat.

Mer info om föreläsningen kommer.

I dag kom veckans krönika av mig i Magazinet. Lite nervös över den faktiskt med tanke på att jag riktar skarp kritik mot kommunerna runt omkring och de väldigt svaga satsningen de gör för att hjälpa våra barn och unga.

Läs den gärna http://www.e-pages.dk/magazinet/284/html5/ och på sidan 18 hittar ni min krönika.

  1. Kram Lisa
Lämna kommentar Dela inlägget:

hur ska jag bara få livet att gå ihop?

I dag var det dag för ytterligare en krönika att komma ut i Magazinet. Denna gången handlar krönikan om det svåra samtalet. Hur pratar man med sitt barn om svåra och tuffa saker i livet?

Här kan du läsa krönikan, sidan 16

http://www.e-pages.dk/magazinet/282/

Även om jag älskar mitt jobb så undrar jag hur jag bara ska få tiden att räcka till allt man vill göra? Eller kanske inte så mycket tiden utan orken! Att sitta på sin lediga dag och jobba skulle väll vara optimalt? Men nej inte alls, för då är jag så trött och slut på energi så istället kommer energin när jag är på mitt andra jobb. Då kommer idéerna, lusten och energin men då kan jag ju inte för då jobbar jag med annat. Vilket dilemma jag har, eller hur?

Men jag är envis och jag ska få ihop både min barnbok och min självbiografi, jag ska ordna med min webbaserade tidning, jag ska komma ut på fler föreläsningar, jag ska och vill komma i gång med podden igen…jag ska bara….hitta orken!

Men visst är det så att viljan tar en långt, eller hur? Och det är viljan jag oftast gå efter för vill jag så kan jag också.

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo

Det har cirkulerats på de sociala medierna kring haschtaggen #metoo där kvinnor har vågat berätta om de sexuella trakasserier de har fått möta på olika sätt och platser. Allt ifrån tafsande på disco golvet till sexuella könsord skrikande efter sig till våldtäkt! Fruktansvärt att läsa hur många det är att läsa hur många det verkligen är som har upplevt detta.

Likaså jag!

Jag har varit öppen om mycket i mitt liv men detta är något som endast min man vetat om. Det har säkert påverkat mig mycket samtidigt som jag har förträngt det och inte trott att de skulle finnas så starka minnen kvar efter den kvällen för 20 år sedan.

Nej, jag blev aldrig våldtagen men det var nära och det räcker för mig för att det ska sitta i minnet. Det är första gången jag öppnar mig men nu är det dags!

För 20 år sedan var jag 16 år, skulle börja gymnasiet och hade blivit utsatt för grov mobbning under mina tre år på högstadiet så jag var skör, och så trasig! Sommaren tillbringade jag i vårt paradis Halmstad där jag och mina kompisar tillbringade mycket av sin tid tillsammans bl.a att gå på disco och vi hade så roligt. Men jag förträngde allt det jobbiga som jag just då bar på. Jag hade ofta självmordstankar. Tittade ofta ut mot havet och tänkte på om hur jag ska avsluta mitt liv på bästa sätt. Jag hade anorexia, åt inget, svalt mig själv, gömde mig för att ingen annan skulle komma in genom min fasad som jag hade byggt upp och som jag på något sätt trivdes med! Att vara i Halmstad var min fristad, där jag inte behövde möta några “hemifrån”. Där kunde jag må bra och andas…trodde jag!

En kväll höll jag och mina kompisar som vanligt till på discot i Tylösand och dansade och hade super roligt. 

Träffade en kille som jag tidigare hade pratat med och vi sa att vi kunde gå ut och sätta oss för att prata vidare då vi inte kunde höra vad vi pratade om inne på discot pga den höga musiken. Vi gick ut i en av sanddynerna och började prata om allt! Jag kände verkligen att han lyssnade tills han helt plötsligt lade handen på mitt lår och jag tog bort hans hand för att göra första markeringen att jag vill inte. Han gav sig inte, han försökte att pussa mig men jag ryggade bakåt för andra gången markera att NEJ jag vill inte. Då tog han tag i mig, lade mig ner och ja…försökte att komma till. Trots mitt trasiga jag, beslöt jag mig för att inte en gång till som någon ska bestämma över mig så jag skrek till (och jag kan skrika) jag skrek så högt att två killar som stod nedanför sanddynan hörde mitt skrek och kom, slet killen av min tunna sköra slitna ätstörda kropp och “slängde i väg honom” 

Där svartnade för mig, här får jag en blackout. Kommer inte ihåg någonting efter det! Förmodligen chocken som kom men jag vet att de två killarna hjälpte mig och jag är evigt tacksam. 

Jag kom hem, pappa hämtade mig som vanligt på cykeln. Jag cyklade hem, hur vet jag inte men hem kom jag. Jag kommer inte ihåg om jag pratade något med pappa under cykelturen. Men jag kom hem, hade inte blivit våldtagen men minnena fanns där på hur nära det var om inte de killarna hade kommit och att jag orkade skrika. 

Hur har detta då påverkat mig efter det? Säkert mer än vad jag tro men givetvis första gången jag skulle ha sex var det jobbigt. Efter händelsen i Halmstad för 20 år sedan träffade jag min man som hade ett hjärta av guld. För han berättade jag allt för och han hade förståelse för allt. Sexet tog tid men han lugnade mig på ett sådant sätt som ingen hade gjort tidigare och det underlättade närheten.

Min berättelse kring haschtaggen #metoo och jag skäms inte för att berätta om den. Ingen ska behöva utstå det jag eller någon annan kvinna behövt göra.

Kram Lisa

Lämna kommentar Dela inlägget: