God morgon på er alla!

Jag har inlägg på min gamla blogg där jag har skrivit om mig själv, om min ångest och om min vardag som jag vill dela med mig även här.

 

Jag har vissa inlägg som jag har skrivit, eller varit på väg att skriva men ångrat mig och raderat allt. De inläggen tar emot på ett speciellt sätt, den visar min nakna sanning om vem jag verkligen är eller rättare sagt – vem jag har varit.

Även om jag skriver öppet om mig och min psykiska ohälsa och vad jag har varit med om, så visar jag bara en bråkdel utåt sätt. Jag kan vara bra på att skriva och berätta, men att sedan prata om det är skitjobbigt. Det är som om jag måste vara beredd och redo när den frågan kommer för att öppna mig lika mycket då som när jag skriver. En annan sak är när jag föreläser, då vet jag precis vad jag ska säga, för då är jag redo!!

I den boken som jag skriver öppnar jag upp mig otroligt mycket, mycket mer än vad jag skriver om här på bloggen och på Instagram. Där blotta jag mig ännu mer och det är det som gör mig så rädd. Rädd för att berätta sanningen om mina tankar som jag har haft om mig själv och de tankar som sitter kvar fortfarande i mig som ett inristat ärr. Men jag är rädd för att sanningen ska komma fram och erkänna att jag har ljugit. Jag har inte bara ljugit för min familj, vänner, kollegor utan främst för mig själv.

Jag har ljugit för alla – t.o.m. för läkaren har jag ljugit!

Men jag orkar inte berätta hur mycket de orden satte sig i huvudet på mig och som är som ett eko som upprepas ofta och där och då sjunker både mitt självförtroende och självkänslan.

Hora, idiot, äckel, mongo, dum i huvudet, fet, ful, hatar dig, ska slå dig, ska döda dig, trög…orden upprepas gång på gång.

Att inte bara få höra orden utan få dem nerklottrade på mina kläder fick mig att tro på dem ännu mer. Jag var allt det som de sa!

Jag blev hånad, skrattad åt, utfryst, osynlig, sparkad, slagen, knuffad, hotad, livrädd, ledsen, arg, förbannad…men främst blev jag INGEN!

Detta är som sagt en bråkdel av vad som hände mig och det gör ont varje gång kriver om det. Jag bli påmind varje jävla dag om min mobbning då jag blev misshandlad så svårt att jag lever med en kronisk ryggskada i dag.

Jävla skit! Varför just jag? Varför just någon?

De svåra och jobbiga inläggen vet jag inte om jag kommer att publicera eller om jag väljer att vänta med allt till boken som ni får läsa. Men just nu orkar jag inte. Jag ska vara mamma, vän, dotter, syster, kollega och fru!

Jag ska vara förebild, stark, modig. Jag är KRIGAR-MAMMAN med stort K!

Ingen vet, ingen utom min man! Men han är den som räddade mitt liv då 16 år. Han är den som jag känner tryggheten i, han är min krigare, min sköld och min hjälte. Han fattar inte, men jag gör! Utan han så hade jag inte funnits i dag. Utan han hade vi inte haft tre underbara barn. Då hade inte jag varit jag!

Kram Lisa